En Vintersaga från 2003

Färden skulle gå via Waxholm, vidare till Sandhamn, där vi hade bokat Nyårslunch på Värdshuset tillsammans med syster och svåger, som skulle ansluta med Waxholmsbåt. Vidare var planen att vi skulle angöra Vedviken på Nämndö på nyårsaftonens em.

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss…

Vi oroade oss för att vädret slog om och det blev kallare än väntat. Vi hade frusit inne i hamnbassängen i Skurusundets båtsällskap redan flera dagar innan Julafton. Vi fick gå runt på däck och slå sönder isen med 10kg:s plätten från däck, vända båten genom förhalning, så att vi fick stäven åt rätt håll.

Isen visade sig redan ha vuxit sig tjock (mellan 5–10 cm). Sedan var det att stå på ut mot öppet vatten för att lägga ”Fortuna” på utsidan den vågbrytande pontonen och förtöja om, vi passade också på att bryta ränna bort till Linds båtvarv ”för alla eventualiteter” innan vi åter förtöjde.

Norr om Linds varv fanns ingen is alls den 20 december. Dit skulle vi bryta ränna varje dag tills vi skulle avgå.

Söndagen den 22 december

Gästades vi av goda vänner hemma på lunch och skildes tidig kväll, vännen Sture ringer tillbaka och meddelar (från Skurusundet) att ett fartyg nyligen gått igenom och rännan var nybruten, så vi skulle nog inte behöva bryta is denna dag. Ett besked som vi tacksamt tog emot mitt i Julstöket.

Måndagen den 23 december

Dags att bryta is!


Vi kommer ner till SBS, startar upp FORTUNA och sätter igång med att bryta oss ut mot öppet vatten. Det är bara det att när vi passerar Linds varv, ser vi enbart fast is!

Vi kämpar oss fram och strax innan Skurusundets utlopp börjar maskinen att koka, ner under durkarna för att kolla vad som hänt, konstaterar att ur skvallerröret står en kvast med ångande glykolvatten.

Vi fyller på och temperaturen sjunker till normal nivå på ett ögonblick, förmodligen något isflak som täppt till kylvattenintaget.

Jag vill vända och ge upp projektet, men Lotta vill fortsätta, vi diskuterar olika alternativ och bestämmer oss för att försöka förtöja vid Telegrafbergets inre bassäng, därifrån kan vi promenera hem.

Här ligger en bogserbåt förtöjd med väldigt höga fribord, varför vi går ut igen och sätter kurs mot Waxholm.

Isläget bekymrar mig, och jag föreslår ännu en gång att vi skall vända, men Lotta är envis och säger att detta är nog bara tillfälligt, det blir snart mildare och påpekar att hon verkligen vill försöka komma ut i skärgården, det var ju därför vi skaffat oss en vinterbåt.

Vinden är Nordlig, det skymmer snabbt och det är endast korta etapper utanför Lidingö som är isfria. Vi möter Finlandstrafiken när isläget börjar förvärras och jag tänker, fint nu är det bara att gå upp i deras kölvatten så kommer det att gå fint resten av färden.

När vi kommit in i mötande trafiks kölvatten trodde vi att det skulle gå lätt som en dans, men tji vad vi bedrog oss. Efter att hundratal meter var rännan som bortblåst och massor av issörja och flak packades framför oss. Det visade sig var lättare att bryta egen ränna!

Vi fick just då, via telefon reda på att yngsta dotterns pojkvän och Pappa var på väg hem till oss från Rådmansö med bil, vi ringer upp och kollar deras position och det visar sig att dom befinner sig i höjd med Arningeavfarten och visar sig villiga att hämta upp oss i Waxholm.

Vi bryter oss in i tjock is, in i gästhamnen och förtöjer långskepps en äldre ombyggd slup som har fått namnet ARGUS, Kontaktar släkt som visar sig känna hamnkaptenen väl och vi får lov att ligga kvar då Argus ägare befinner sig i Kenya och väntas åter i April.

Kopplar el, startar elpatronen och sätter i gång en fläkt. Sätter termostaten på 10 grader och lämnar FORTUNA.

Vi firar traditionsenlig jul hemma, medan släkten håller koll på FORTUNA i Waxholms gästhamn. Annandagen kan vi inte hålla oss kvar hemma längre, utan vill ut till Waxholm för att kolla att allt är väl ombord. Till vår stora förskräckelse upptäcker vi att det är –3 grader ombord och färskvatten och pumpar har frusit ihop.

Det visar sig att automatsäkringen i kajen löst ut, pallade tydligen inte för 2,6kw uttag. Kopplar kupévärmaren till separat säkring, startar oljepannan och kollar att allt cirkulerar som det ska. Värmen sprider sig snabbt i båten och allt tinar sakta upp, det enda som visat sig frusit sönder är färskvattenpumpens tryckvakt.

Pumpen hade i sin helhet gjort sitt för länge sedan och vi hade ändå talat om att införskaffa en ny.

Söndagen den 29/12

Vi laddar om för att ta oss
ut i skärgården

Med bilen fullastad med nödvändigheter och ny färskvattenpump sätter vi av mot Waxholm i bil, lastar ombord och stuvar, byter färskvattenpumpen, startar upp maskinen, lägger reglaget på tomgång framåt för att bilda en vak bakåt. Tar sats genom isen ut på fritt vatten alldeles utanför gästhamnen.

Förtöjer om, långskepps macken mitt emot Waxholms fästning. Det blåser upp och vi lägger ut både för och akterända samt spring. Träffar på mackägaren och får tillstånd att koppla el och ligga kvar så länge vi önskar. Det visar sig vara brodern till hamnkaptenen, så det var inga som helst problem (vi var igenkända).

Varmt och skönt ombord, tills vinden ökar till kuling och vår oljepanna (Reflex med vattenburen varme) börjar ”poffa”. Vi har nämligen ingen H-skorsten utan ett mantlat enkelrör som får till följd att pannan blåses ut, slocknar och självantänder stup i kvarten.

Kaminlocket hoppar till och det kommer in dieselavgaser som gör att det blir ganska obehagligt ombord. Vi byter till H-skorsten och anar en viss förbättring och kryper till kojs för tidig avgång morgonen efter.

Vaknar av oljud, isflak som seglar förbi i 2–3 knop ström, det svider i ögonen, är relativt kallt ombord, vi går eldvakt. Jag håller ner locket med en kniv för att försöka förhindra avgaserna att komma in bakvägen med klent resultat.

På morgonen talar vi med däckspersonalen och en del skeppare om isläget med ganska varierande besked. Bestämmer oss för att gå efter morgonbåtarna mot Kodjupet. Kommer inte långt, blir liggande i en stor vak, ringer Waxholmsbolaget för att höra när det väntas något ingående fartyg. Går tillbaka i kölvattnet på Waxholm II och prövar åt andra hållet, via Oxdjupet där de stora fartygen går.

Kommer iväg bra, endast tunnare is på vägen, mellan 1-5 cm, visserligen tilltagande men vi bryter oss i alla fall upp till Oxdjupet, tar oss igenom i tilltagande snöfall. Radarn och sjökortsprogram är igång och vi har full koll på läget.

Precis när vi kommit ut ser jag ett väldigt eko på radarn klart om babord och plötsligt dyker Birka Prinsess upp som en våldnad framför oss. Vi möts på behörigt avstånd och vi går upp i hennes kölvatten med förhoppningar om att det skall gå lättare att ta sig fram, men icke. Efter bara något femtiotal meter har rännan ersatts av packade isflak som är betydligt svårare att forsera, än den fasta isen.

Nu tas beslutet att avbryta detta försök! Vart tar vi vägen nu? Vi bestämmer oss för att försöka ta oss tillbaka till Stockholm och förtöja där vi firat nyår tidigare, nämligen vid Nationalmuseet och Nordens Ljus. Det blir en tillbakaresa med hjärtat i halsgropen, svåra isförhållanden och tilltagande mörker och tung fartygstrafik.

Isen lättar aldrig trots att vi både möter och passeras av stora fartyg, vi blir hela tiden påminda om att det är svårare att ta sig fram i rännan än det är att bryta egen is utanför.

Upploppet det svåraste…

I höjd med inloppet till Skurusundet, ser vi ett stort fartyg närma sig oss akterifrån, otäckt innan vi visste om det var Silja eller Wikingline. Det visade sig vara Silja Symfoni som skulle in i Värtahamnen. De slår på stora sökaren på oss, sedan sveper dom med ljuset framför oss och vi ser bara fast is, ända bort till Fjäderholmarna. Vi går upp i kölvattnet på henne och möter samtidigt Estline, usch vilken pärs för nerverna!

Tar beslutet att runda Fjäderholmarna och köra egen ränna mellan farlederna, där kan väl isen inte vara så tjock!

Vi kör fast och börjar fundera på om vi skall behöva vända igen, men vi ställer på mot iskanten, vispar rent akter ut, backar försiktigt och tar ny sats. Nu kör vi hårdare än någonsin med FORTUNA och hon reser sig mot iskanten och vi fullständigt vräker oss fram som en isbrytare för att komma över till den andra farleden. Det rister och skramlar om skrovet och jag befarar att hon skall börja läcka och se ut som en skrynklig konservburk när vi kommer i hamn, om vi kommer i hamn!

Det lättar något när vi kommer över i den andra rännan och vi tar oss sakta in mot staden, bryter oss in den sista biten förbi Beckholmen, in i Nybroviken i tjock svår is.

Letar oss sakta in mot Skeppsholmsbron i mörker, ser en tom betongponton som ser utmärkt ut att förtöja vid, vi tar nocken säger jag till Lotta, som går ut för att fendra av och klargöra förtöjningsändar, då händer något märkligt….

En man stiger upp ur pontonbryggan, ur en liggande dörr och säger att här kan vi inte alls förtöja. Det visar sig att han har sin bostad här, vi ser att det lyser i de minimala ventiler som ligger i iskanten. Man tror att man börjar hallucinera, märkliga upplevelser kan man få vara med om på de sju haven.

Vi förtöjer istället under Vedjakten Sofia-Linneas stäv, mitt emot Nordens Ljus, (Harö krog) kollar upp allt, äter och tar en stor godnattwhiskey, somnar som stockar i trygg hamn.

Ibland hjälper det inte med en envis längtan ut i skärgården i egen båt trots stora ansträngningar, vi fick ändra våra planer och göra vår vackra stad istället.

Vi firade Nyår ombord med avbrott för lunch hos syster och svåger på Bellmansgatan, återförenades senare i båten för att vid 12-slaget stå på Skeppsholmsbron och skåla in det nya året i champagne och titta på fyrverkerier.

På nyårsdagen löste vi museipass, tittade på hantverksaktiviteter. Vi bodde ombord i 7 dygn, gjorde staden och hade alldeles utomordentligt trevligt. FORTUNA fick ligga kvar som utflyktsmål i nästan tre månader!

Hälsningar Janne & Lotta

Ms FORTUNA

Recommended Articles

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *